aslongasicare

"Att palmen kan stå kvar men den stabilaste ek skulle brista beror på palmens förmåga att böja sig med vinden, att vara flexibel."

Tänk dig att din bästa vän har flyttat ifrån dig. Tänk dig att hon har varit din ljuspungt när allt är mörkt, i fyra år. Tänk dig att ni trots styrkan i kärleken ni har till varanda tvingas tänka på ert eget och har inte längre tid att prata flera timmar i veckan. Tänk dig att din största förebild som du vill lära dig så mycket av glider lite längre bort.

Vart vänder du dig när detta händer? Vem kan du nu vända dig till och växa upp till? Vem kan du nu ringa när du inte vet vad som är rätt och fel? Vem kan du nu prata med när saknaden av henne gör att du faller i gråt när du tänker på henne? Vad ska du göra när du blir så arg, ledsen och besviken på universum, för att ni inte får vara tillsammans?

Tänk dig nu att hon börjar tappa det. Tänk dig att hon blir så stressad av skolan, sociala pressen och pressen från familjen, att hon svimmar ett flertal gånger i skolan. Hon kan inte sova och ta igen sig, för stressen håller henne vaken. Hon mår dåligt av att inte plugga, hon mär dålig av att inte träffa folk och hon mår dåligt av att inte spendera tillräckligt mycket tid med sim mamma. Vad hon än gör räcker hon inte till. Efter flytten har alla hennes betyg sänkt ett steg och ansträngningen att få upp dem igen tar kål på henne. Hon vet inte längre när hon ska sluta och när det är dags att vila. Hon ser inte ljuspungten i livet längre, hon lever för prestationen och resultatet. Hon ser inte längre meningen med det.

Vad gör du när du får höra detta? Vad gör du när det ända du vill är att dela med dig av din lycka och harmoni till henne? När det ända du vill är att ge henne en kram och säga att allt kommer att lösa sig? När du bara vill ta dig till henne och visa henne lyckan som finns? Att visa henne att du finns där och inget kan skada er när ni är tillsammans. Att livet blir bra om du ser det från rätt synvinkel. Att få henne att förså att hon har en vän som inte klara av att se henne så här. Vad gör du när de 20 milen är den längsta sträckan på jorden?

Tänk dig att hon lyckas hitta tillbaka till dig. Hon känner bandet och börjar återigen uppskatta vilken bra vän du är. Att du stod vid hennes sida när hon inte visste vem annars att falla mot. Att du tog emot henne och hjälpte henne upp. Hon börjar läsa böcker om hur man lever ett meningsfullt liv och hon stärker sig nått kolosalt.

Tiden går. Hon försöker dela med sig av det hon lärt sig, men du förstår inte den verkliga inebörden i vad hon säger. Hon vlll att du ska bli lika upplyst, men du fattar inte. När skolstarten börjar är allt nytt. Ingenting är säkert och du tvingar tillbaka viljan att vara trygg. Du tvingar dig att ta in det nya och uppskatta förändringen. Du tvingar dig att se det positiva.

Men så kommer en av livets fällben och det känns för jobbigt. Det har vart så mycket nytt att du inte hör av henne mer än två gånger i månaden. Varje gång hör du oron i hennes röst men du förstår inte varför. Inte förrän den dagen när du inte orkar mer. Du vet inte vad som är rätt och fel och frågar henne förtvivlat om hjälp och råd. Nu gråter du varje gång ni pratar, för du vill så förtvivlat gärna må bra igen, men du vet inte hur. Du vill bara tillbaka till hennes trygga famn och höra henne säga de gyllene orden; allt kommer att lösa sig.

En dag ger hon dig ett bok tips, och den boken förändrar dig. Du blir upplyst och förstår världen och meningen med den, en aning bättre. Du förstår att när du tvingade fram lyckan och positiviteten så luckades du göra det hon uppmanade sig att göra, men som du inte förstod. Du förstår att om du ska vara lycklig så måste du känna lycka. Du kan inte bara vara sur för att du inte har den, utan du måste själv få fram den för att universum ska kunna gen den tillbaka.

Tänk dig att jag sitter här i soffan, i min egna, lilla lägenhet och skriver detta. Tänk dig att detta är sant och att jag inte vill något hellre än att få glömma mina problem och bara få vara med denna person. För jag skulle ge allt för att få mätta denna saknaden av dig.

Jag klarade min första utmaning. Det kändes surt att följa mina regler eftersom jag inte känner att jag behöver följa dem. Det gör jag inte förrän det är försent. Och det är just därför jag inte litar på mig själv och måste följa mina regler. Jag hoppas bara att det räcker med dessa regler. Det HAR gått upp och ner denna veckan, men jag har inte haft sånhär livs lust sen jag förändrades (va jag kommer ihåg).

Jag vill bli som min pappa. Han är för det mästa glad och trevlig. Han har även ett lugn hos sig. Man behver inte prata med pappa för att känna att vi har ett band mellan oss, det finns där i tystnaden. Hela hans utstråling får mig att känna mig trygg. Den senaste tiden har jag inte riktigt lyssnat på varken honom eller mamma, men jag har vart vilsen hela hösten. Nu har jag börjat leta mig tillbaka till mig själv och det liv jag uppskattade så innan.

Jag är tacksam för Helena som visade mig att jag var på helt fel spår och även visade mig rätt väg.
Jag är tacksam för pappa som är min största förebild när det gäller att hitta tillbaka till mig själv och den jag vill bli.
Och jag är tacksam för alla vänner som hjälper mig att ta mig dit. Som hjäper mig bli en bra person igen.

okej, nu gäller det att prioritera rätt. det är ett av mina tio mål att vara social men till vilken gräns? jag orkar inte med det livet jag levt den senaste tiden. det tar kål på mig. jag bryr mig inte om jag mår bra eller dåligt längre jag prioriterar både skolan och vänner före min egen hälsa. men jag tykcer det är så himla jobbigt att veta att jag kunde ha så mycket roligare om jag skulle vara med vänner jut nu. visst det är skönt att ta det lugnt och varva ner, men efter ett tag blir jag så rastlös. när jag är med vänner känner jag mig så glad över gemenskapen. att jag verkligen har lyckats med det jag velat åstadkomma ända sen sexan. jag, Fanny Nilsson, är omtyckt och folk är med mig för att de tycker att jag är rolig. inte för att de måste vara med mig, utan för att de verkligen vill det. av egen fri vija. jag njuter verkligen av varje stund som jag är med dem för jag vet att det är så jag vill leva. med folk som uppskattar mig runtomkring mig. när jag är med vänner och denna tanken verkligen slår mig, brukar jag tänka att jag inte behöver en pojkvän. jag är tillräckligt nöjd med att vara mig själv och se alla andra ha det bra runtomkring mig. som första gången jag och mickan åkte till varberg. jag visste att frida var på g med en kille och när jag såg hur glad frida var och hur bra de såg ut att ha det så ville jag bara stanna upp och leva med den kännslan förevligt. de är tillsammans och jag som en lilasyster förundras över lyckan de gav varandra. det är samma kännsla som jag hade med anna och philip. att de är tillsammans och jag är lillasystern som får se hur bra de är. jag kände mig så hel av att vara i deras närhet. jag vill hitta tillbaka till den känslan.