Att sakna en vän
Tänk dig att din bästa vän har flyttat ifrån dig. Tänk dig att hon har varit din ljuspungt när allt är mörkt, i fyra år. Tänk dig att ni trots styrkan i kärleken ni har till varanda tvingas tänka på ert eget och har inte längre tid att prata flera timmar i veckan. Tänk dig att din största förebild som du vill lära dig så mycket av glider lite längre bort.
Vart vänder du dig när detta händer? Vem kan du nu vända dig till och växa upp till? Vem kan du nu ringa när du inte vet vad som är rätt och fel? Vem kan du nu prata med när saknaden av henne gör att du faller i gråt när du tänker på henne? Vad ska du göra när du blir så arg, ledsen och besviken på universum, för att ni inte får vara tillsammans?
Tänk dig nu att hon börjar tappa det. Tänk dig att hon blir så stressad av skolan, sociala pressen och pressen från familjen, att hon svimmar ett flertal gånger i skolan. Hon kan inte sova och ta igen sig, för stressen håller henne vaken. Hon mår dåligt av att inte plugga, hon mär dålig av att inte träffa folk och hon mår dåligt av att inte spendera tillräckligt mycket tid med sim mamma. Vad hon än gör räcker hon inte till. Efter flytten har alla hennes betyg sänkt ett steg och ansträngningen att få upp dem igen tar kål på henne. Hon vet inte längre när hon ska sluta och när det är dags att vila. Hon ser inte ljuspungten i livet längre, hon lever för prestationen och resultatet. Hon ser inte längre meningen med det.
Vad gör du när du får höra detta? Vad gör du när det ända du vill är att dela med dig av din lycka och harmoni till henne? När det ända du vill är att ge henne en kram och säga att allt kommer att lösa sig? När du bara vill ta dig till henne och visa henne lyckan som finns? Att visa henne att du finns där och inget kan skada er när ni är tillsammans. Att livet blir bra om du ser det från rätt synvinkel. Att få henne att förså att hon har en vän som inte klara av att se henne så här. Vad gör du när de 20 milen är den längsta sträckan på jorden?
Tänk dig att hon lyckas hitta tillbaka till dig. Hon känner bandet och börjar återigen uppskatta vilken bra vän du är. Att du stod vid hennes sida när hon inte visste vem annars att falla mot. Att du tog emot henne och hjälpte henne upp. Hon börjar läsa böcker om hur man lever ett meningsfullt liv och hon stärker sig nått kolosalt.
Tiden går. Hon försöker dela med sig av det hon lärt sig, men du förstår inte den verkliga inebörden i vad hon säger. Hon vlll att du ska bli lika upplyst, men du fattar inte. När skolstarten börjar är allt nytt. Ingenting är säkert och du tvingar tillbaka viljan att vara trygg. Du tvingar dig att ta in det nya och uppskatta förändringen. Du tvingar dig att se det positiva.
Men så kommer en av livets fällben och det känns för jobbigt. Det har vart så mycket nytt att du inte hör av henne mer än två gånger i månaden. Varje gång hör du oron i hennes röst men du förstår inte varför. Inte förrän den dagen när du inte orkar mer. Du vet inte vad som är rätt och fel och frågar henne förtvivlat om hjälp och råd. Nu gråter du varje gång ni pratar, för du vill så förtvivlat gärna må bra igen, men du vet inte hur. Du vill bara tillbaka till hennes trygga famn och höra henne säga de gyllene orden; allt kommer att lösa sig.
En dag ger hon dig ett bok tips, och den boken förändrar dig. Du blir upplyst och förstår världen och meningen med den, en aning bättre. Du förstår att när du tvingade fram lyckan och positiviteten så luckades du göra det hon uppmanade sig att göra, men som du inte förstod. Du förstår att om du ska vara lycklig så måste du känna lycka. Du kan inte bara vara sur för att du inte har den, utan du måste själv få fram den för att universum ska kunna gen den tillbaka.
Tänk dig att jag sitter här i soffan, i min egna, lilla lägenhet och skriver detta. Tänk dig att detta är sant och att jag inte vill något hellre än att få glömma mina problem och bara få vara med denna person. För jag skulle ge allt för att få mätta denna saknaden av dig.
Vart vänder du dig när detta händer? Vem kan du nu vända dig till och växa upp till? Vem kan du nu ringa när du inte vet vad som är rätt och fel? Vem kan du nu prata med när saknaden av henne gör att du faller i gråt när du tänker på henne? Vad ska du göra när du blir så arg, ledsen och besviken på universum, för att ni inte får vara tillsammans?
Tänk dig nu att hon börjar tappa det. Tänk dig att hon blir så stressad av skolan, sociala pressen och pressen från familjen, att hon svimmar ett flertal gånger i skolan. Hon kan inte sova och ta igen sig, för stressen håller henne vaken. Hon mår dåligt av att inte plugga, hon mär dålig av att inte träffa folk och hon mår dåligt av att inte spendera tillräckligt mycket tid med sim mamma. Vad hon än gör räcker hon inte till. Efter flytten har alla hennes betyg sänkt ett steg och ansträngningen att få upp dem igen tar kål på henne. Hon vet inte längre när hon ska sluta och när det är dags att vila. Hon ser inte ljuspungten i livet längre, hon lever för prestationen och resultatet. Hon ser inte längre meningen med det.
Vad gör du när du får höra detta? Vad gör du när det ända du vill är att dela med dig av din lycka och harmoni till henne? När det ända du vill är att ge henne en kram och säga att allt kommer att lösa sig? När du bara vill ta dig till henne och visa henne lyckan som finns? Att visa henne att du finns där och inget kan skada er när ni är tillsammans. Att livet blir bra om du ser det från rätt synvinkel. Att få henne att förså att hon har en vän som inte klara av att se henne så här. Vad gör du när de 20 milen är den längsta sträckan på jorden?
Tänk dig att hon lyckas hitta tillbaka till dig. Hon känner bandet och börjar återigen uppskatta vilken bra vän du är. Att du stod vid hennes sida när hon inte visste vem annars att falla mot. Att du tog emot henne och hjälpte henne upp. Hon börjar läsa böcker om hur man lever ett meningsfullt liv och hon stärker sig nått kolosalt.
Tiden går. Hon försöker dela med sig av det hon lärt sig, men du förstår inte den verkliga inebörden i vad hon säger. Hon vlll att du ska bli lika upplyst, men du fattar inte. När skolstarten börjar är allt nytt. Ingenting är säkert och du tvingar tillbaka viljan att vara trygg. Du tvingar dig att ta in det nya och uppskatta förändringen. Du tvingar dig att se det positiva.
Men så kommer en av livets fällben och det känns för jobbigt. Det har vart så mycket nytt att du inte hör av henne mer än två gånger i månaden. Varje gång hör du oron i hennes röst men du förstår inte varför. Inte förrän den dagen när du inte orkar mer. Du vet inte vad som är rätt och fel och frågar henne förtvivlat om hjälp och råd. Nu gråter du varje gång ni pratar, för du vill så förtvivlat gärna må bra igen, men du vet inte hur. Du vill bara tillbaka till hennes trygga famn och höra henne säga de gyllene orden; allt kommer att lösa sig.
En dag ger hon dig ett bok tips, och den boken förändrar dig. Du blir upplyst och förstår världen och meningen med den, en aning bättre. Du förstår att när du tvingade fram lyckan och positiviteten så luckades du göra det hon uppmanade sig att göra, men som du inte förstod. Du förstår att om du ska vara lycklig så måste du känna lycka. Du kan inte bara vara sur för att du inte har den, utan du måste själv få fram den för att universum ska kunna gen den tillbaka.
Tänk dig att jag sitter här i soffan, i min egna, lilla lägenhet och skriver detta. Tänk dig att detta är sant och att jag inte vill något hellre än att få glömma mina problem och bara få vara med denna person. För jag skulle ge allt för att få mätta denna saknaden av dig.
Kommentarer
Trackback
